Lyckholms bryggeri

Läser nu min sista(!) kurs på Chalmers. Till hösten drar exjobbet igång och sen är jag färdigexaminerad arktiekt. Lite läskigt, men skönt att få ett slut på pluggandet. 18 år kommer jag ha spenderat i skolbänken när jag är klar, det är helt sjukt. 
 
Vi får mest göra olika projekt med mer eller mindre verklighetskoppling. Just nu läser jag en kurs som är inriktad på byggnadsvård och kulturarv och vårt projekt handlar om ett gammalt bryggeri i Göteborg och hur man kan hitta nya användningar för det utan att förlora karaktären.
 
Det häftigaste är att vi får tillgång till rum som i princip varit orörda sedan de la ner produktionen för 40 år sedan, och oförändrade sen bryggeriet byggdes för mer än 100 år sen. Rum som är en lämning från det förflutna, maskinerna står kvar med ett tjockt lager damm och rosten letar sig fram under flagande färg. Det är så speciellt att gå runt i såna miljöer, där det förflutna sitter så hårt i väggarna att man bara behöver blunda för att se historien spelas upp framför de stängda ögonlocken.
 

Att bli tänkt på

I förrgår låg det ett litet brev och väntade på mig i brevlådan när jag kom hem. Ett mörkt kuvert med mitt namn och adress skrivet med en handstil jag inte kände igen. Jag kunde inte för mitt liv klura ut vem det var som hade skickat brev till mig och varför när jag gick trapporna upp till lägenheten.
 
Jag öppnade kuvertet med spänning och drog ut ett grått busskortsfodral tillsammans med en liten lapp. Direkt när jag såg fodralet med den grå draken på förstog jag vem det var ifrån. Vem det var som hade överraskat lilla mig. Allra bästa Elin Kero (och Philip Engström) hade tänkt på mig däruppe i Stockholm. Två personer som jag aldrig har träffat skickade ett litet brev till mig som gjorde hela min dag, hela min vecka! <3 Tusen kramar till er!
 
 
Under hösten och våren har jag funderat väldigt mycket. Funderat över mig själv och min omgivning. I perioder mår jag inte jättebra tack vare mitt kassa självförtroende. I perioder kan ett obesvarat sms eller en oställd fråga vända upp och ner på hela min dag eller vecka. Då misstolkar jag allt som misstolkas kan. Det är riktigt jobbigt och jag vill inte ha det så, så nu har jag börjat träffa en personlig coach som jag hoppas kan hjälpa mig att bli en tryggare person. Efter första samtalet igår (eller samtal och samtal, snarare monolog eftersom det går ut på att man själv ska komma till insikter) kändes det bra, men det återstår att se hur det hjälper.
 
De jag ville komma till var i alla fall att jag blev så lycklig att jag nästan började gråta av att någon hade tänkt på mig. Men nu måste jag jobba på att inte bryta ihop när jag mår dåligt och känner mig helt ensam i hela världen. För så är det ju inte egentligen. Hoppas jag.

↣ miaulin

drömmer, fotar, skapar ↢