Jag hinner inte riktgt med livet just nu. Någonstans bland allt jobbande, serietittande och nagelmålande ska också fritid och vänner passa in. Det går ihop men jag känner mig stressad över att tiden inte riktigt verkar räcka till. Det känns som att den rinner mig ur händerna som finkornig sand. Jag försöker greppa de sista kornen och hålla kvar så mycket jag kan, men den är för hal, tiden. 

Just nu funderar jag mycket. Jag funderar på livet. På tiden. På hur hösten och vintern ska rymma så mycket aktiviteter. På sånt där som man drömmer om att göra nån gång; lära sig sjunga, teckna mer, träna, gå en smideskurs, gå på bågskytte, lära sig läderhantverk, skriva mer dagbok. På kärlek. På huset vi drömmer om att flytta till innan nästa sommar. På framtiden och på dåtiden. 

En riktig grubblarperiod helt enkelt. Samtidigt är jag rädd att hösten ska dra förbi utan att jag hinner uppleva dem. Jag märker hur jag blivit mycket mer uppmärksam på nuet det senaste året. Jag känner starkare. Jag tar mig tid att njuta av den kalla vinden i ansiktet. Jag drar in den sista pusten av lavendel från buskarna utanför entrén. Blir lycklig av morgonljuset utanför spårvagnsfönstret. Det är härligt och bra. Jag älskar alla nyanser som finns i allt på hösten. Värme och kyla. Sol och regn. Färgspektrumen i trädkronorna. Mörkret och ljuset. Jag vill inte gå miste om det.