Hösten är här. Äntligen. Man kan andas igen.

 

 

Men detta året har visat sig vara ovanligt stretigt. Det har varit jobbigt och omvälvande och härligt. Jag lägger min energi på andra saker. På att spela piano. Bra TV-serier och filmer. Kramar. På vänner och på vardagen.

Kameran ligger tryggt i sin väska. Jag petar på den ibland och tänker att jag borde. Tar upp den, känner hur tung den är. Tar med den ut nån gång ibland men oftast så får den bara hänga där på axeln som en följeslagare.

 

Jag vet inte vad jag ska säga. Mer än att jag lägger min energi på andra saker. Tänker på er som tittar in här ibland. Ni är gulliga. Vill be om ursäkt för den deppiga bloggen jag haft detta året. Det har blivit mer och mer av en textblogg. Det är skönt att skriva. Skönt att få klura på ord och formuleringar och skapa något som ändå är ganska vackert. Som inte är en fin bild av ett lyckligt liv. För så är inte alltid verkligheten.