Hej på er. För en månad sen skrev jag att livet höll på att vända. Det var på sätt och vis rätt för bättre har det blivit, men det har varit som att trampa i riktigt seg kola.

 

Jag är fortfarande inte riktigt på rätt köl. Det stretar emot något förfärligt, och jag har bara försökt ta det som det är. Acceptera och rida ut det. Vara snäll mot mig själv. Ta en promenad och känna dagens sista solstrålar på kinden när det känts bra, ätit glass i soffan när det känts bra. 

 

 

 

 

Är det inte lite läskigt när man liksom känner hur man håller på att förändras och omformas? Man utvecklas ju hela tiden men när man har det lite tuffare så är det nästan så att man kan känna det inom sig. Hur man knådas om. Ibland kan det tillochmed kännas som att någon står och slår hårt på själen, och sedan läker tårarna och glassen och solstrålarna långsamt ihop det trasiga och något litet nytt uppstår. Jag märker hur jag tänker lite annorlunda, beter mig lite annorlunda än innan. Jag är lite öppnare, lite modigare. Det kanske inte märks för fem öre men jag känner det själv. 

 

Och tänk vad viktigt det är med personer som förstår när man har det jobbigt utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är. Bästa Elin och Lovisa finns ständigt på facebook, snapchat, twitter (tänk vad bra det är med sociala medier va?) och vi peppar varandra genom vardagen. Så mycket kärlek!