Fotoutveckling och medvetenhet
Jag har just suttit och gått igenom mitt fotoarkiv några år bakåt. Eftersom jag har mina bilder sorterade efter månad och år syns det tydligt upp- och nedgångar i mitt fotograferande. Där kan man också tydligt se när jag köpte min första systemkamera, från 800 bilder -08 till 2800 bilder -09! Sämsta året efter det har varit -11 då jag "bara" tog 1700 bilder. (det är också sjukt, vad ska jag med flera tusen bilder till om 20 år, jag kommer ju aldrig ha tid att titta igenom alla.. Men det är ett annat inlägg, en annan dag)
Det senaste året har jag funderat en del på mitt fotograferande, känt att jag inte utvecklas, ibland till och med känt att jag gått lite bakåt. Så jag har börjat tänka efter mer när jag tar bilder. Analysera, vad var bra, vad var dåligt med den här bilden? Tänk att det har tagit mig fem år att komma dit(!). Det har faktiskt hjälpt. I början älskade jag att bara testa loss, men det där avtog efter ett tag och nu ser många av mina bilder ganska lika ut, för att jag "vet" vad som funkar och inte testar så mycket nytt.
En annan sak som jag insåg nu när jag gick igenom arkivet var, att jag faktiskt börjar greppa det här med ljus! (även här, nästan lite pinsamt att det tagit mig fem år att få den insikten). När jag började bläddra igenom de där första bilderna kan jag se varför det var några få som faktiskt blev väldigt bra. Jag fattade inte varför då, men nu känner jag nästan att jag vill åka tillbaka och ta bilden igen, med de kunskaper jag har nu, för att se om resultatet skulle blivit samma..
Här är fyra bilder från min första sommar med kameran. Översta bilden är från Gotland, vid raukarna. Det är svårt att misslyckas där en solig dag, för hela stranden blir som en enda stor reflexskärm. Kan ni fatta att jag efter denna bilden har ojat mig i flera år om att det är så svårt att ta bilder i motljus? När jag egentligen hade svaret i en av de första bilderna jag tog?
De tre nedre bilderna är en magisk septembermorgon hos mina föräldrar. Alltså den morgonen var helt obeskrivlig! Tänk om jag visste då hur bra kompositioner jag lyckades få till? På senare tid har jag blivit väldigt slarvig med detta, vilket också har resulterat i sämre bilder.
Min absoluta lågpunkt kom under våran resa till Nya Zeeland. Jag hade inte ansträngt mig för att fota på länge, och visste inte alls hur jag skulle hantera det starka solljuset och de stora landskapen. Jag är ganska missnöjd med större delen av bilderna jag tog där. De fångar inte alls känslan och storslagenheten som fanns där, vilket är jättetråkigt att känna. Jag var också dålig på att fota för att det var kul, utan tog mest turistbilder. Jag kände mig inte alls kompis med kameran och suckade mest över att den inte gjorde som jag ville.
Jag tror att det var här någon gång som jag insåg att det började bli dags att byta upp mig. Jag kände att min kamera begränsade mig, jag ville mer än vad den klarade av, i form av brushantering, ljuskänslighet och upplösning. Det var antagligen delvis därför som jag tröttnade på fotot den här perioden, det blev helt enkelt inte kul när jag inte kunde ta de bilderna jag visste att jag ville, och borde kunna, ta.
Detta är bilder från förra året. Fortfarande med min gamla kamera. Här var jag helt lyrisk över ljuset, jag fattade verkligen vad det handlade om, och varför det jag fotade skulle bli bra på bild. Jag vet också att sånt här fint och mjukt ljus är extremt svårt att fånga med något annat än en systemkamera.
Förra sommaren gick jag även en sommarkurs i fotografi, vilket fick mig att skärpa till mig lite i mitt fotograferande. Men som också gjorde det uppenbart att jag hade växt ifrån min kamera totalt. Den begränsade mig oerhört och det blev så tydligt då. Jag visste vad en ny bra kamera kunde klara av, och jag förväntade mig att få samma resultat med min, fem år gamla, nybörjarkamera.
Att uppgradera mig var det bästa jag har gjort. Äntligen har jag en kamera som gör det jag säger åt den. Som klarar av mörker, som jag kan styra mycket mer, och som gjort det roligt att fota igen! Jag hade säkert inte behövt uppgradera mig till en fullformatskamera (speciellt eftersom det har ställt till det lite på objektivfronten), men jag ville ha en kamera som jag kan ha länge, och utvecklas ännu mer med och det känner jag verkligen att jag har fått!
Det är så häftigt när man helt plötsligt inser vilken resa man har gjort, att man kan titta tillbaka och faktiskt peka på vad det är som har förändrats, och hur och varför man har utvecklats. För det händer ju saker hela tiden, kanske inte alltid till det bättre, men i slutändan har man faktiskt lärt sig något av både upp- och nedgångarna!
