Min absoluta lågpunkt kom under våran resa till Nya Zeeland. Jag hade inte ansträngt mig för att fota på länge, och visste inte alls hur jag skulle hantera det starka solljuset och de stora landskapen. Jag är ganska missnöjd med större delen av bilderna jag tog där. De fångar inte alls känslan och storslagenheten som fanns där, vilket är jättetråkigt att känna. Jag var också dålig på att fota för att det var kul, utan tog mest turistbilder. Jag kände mig inte alls kompis med kameran och suckade mest över att den inte gjorde som jag ville.

 

Jag tror att det var här någon gång som jag insåg att det började bli dags att byta upp mig. Jag kände att min kamera begränsade mig, jag ville mer än vad den klarade av, i form av brushantering, ljuskänslighet och upplösning. Det var antagligen delvis därför som jag tröttnade på fotot den här perioden, det blev helt enkelt inte kul när jag inte kunde ta de bilderna jag visste att jag ville, och borde kunna, ta.

 

Detta är bilder från förra året. Fortfarande med min gamla kamera. Här var jag helt lyrisk över ljuset, jag fattade verkligen vad det handlade om, och varför det jag fotade skulle bli bra på bild. Jag vet också att sånt här fint och mjukt ljus är extremt svårt att fånga med något annat än en systemkamera.

 

Förra sommaren gick jag även en sommarkurs i fotografi, vilket fick mig att skärpa till mig lite i mitt fotograferande. Men som också gjorde det uppenbart att jag hade växt ifrån min kamera totalt. Den begränsade mig oerhört och det blev så tydligt då. Jag visste vad en ny bra kamera kunde klara av, och jag förväntade mig att få samma resultat med min, fem år gamla, nybörjarkamera.