Det här med att dela med sig av allt de små och stora sakerna på internet är lite knepigt. Jag tycker hemskt mycket om att skriva. Skriva om stort och litet. Om tankar som far genom huvudet. Som en sorts liten ventil till allt som snurrar därinne. Samtidigt är jag evinnerligt trött på internet. Alla intryck. Alla åsikter, bilder, vardagsbetraktelser, tankar, tråkigheter, glädjesaker, klagomål, oväsentligheter. Min hjärna har sagt stopp. Faktiskt för längesen. Sociala medier är en rutin utan syfte, utan utbyte. Ett tidsfördriv som borde ge plats åt viktigare saker. Saker för min egen skull. Saker som inte går ut på att ge och få bekräftelse på att man lever rätt, lever bra. 

 

Livet är inte lätt och inte alltid bra. Det är uppåt, och det är neråt. Faktiskt så blir det nästan djupare dalar och högre höjder alltefter att åren går. Livet blir inte lättare. Ingenstans. Men hur vet man vad som är riktigt och vad som är viktigt? Jag kan bli rädd av mycket, men mest så oroar jag mig för vad internet och telefoner gör med livet. Oroar mig för att tappa det som är lite mer meningsfullt. 

 

Vet inte alls vad jag får ut av att skriva detta konstiga inlägg, eller om någon ens kommer läsa detta. Men det får bli som en markering att jag försöker dra ner på sociala medier. För det känns knappt längre. För det är svårt svårt att engagera sig på riktigt, bli riktigt glad eller riktigt ledsen av ett instagram-inlägg eller en bild på Facebook. Och livet är ju faktiskt inte bara där.