Idag skulle jag varit med de bästa bågskyttarna Victoria, Elin och Lovisa ute i skogen i Jönköping. I strålande sol och utstyrslade till 100%, med bra musik och fullt med vitsippor. De kommer att ha en överfantastisk dag, och jag är sjukt ledsen att jag inte är där. 

 

Men jag valde att inte åka dit. Det har varit en lång vecka och jag kände att jag inte orkade med två timmars busstur fram och tillbaka. Jag är säker på att det hade varit värt det, men ibland måste jag få vara hemma och ladda batterierna. Och denna gången kändes resan till och från Jönköping som ett gigantiskt berg att bestiga, så jag beslutade mig för att vara hemma denna gången. 

 

För ett par år sedan hade jag åkt till varje pris, rädd att missa något, rädd att hamna utanför, att inte bli lika omtyckt. Så kan jag fortfarande känna ibland, men inte med de här underbara människorna. Jag vet att vi har varandra, och att det kommer komma fler dagar i bågskytteskogen, som kommer bli minst lika bra som denna gången.