Från och till funderar jag mycket. Funderar på allt från vilka som är de bästa sago-stövlarna och vilket schampo som faktiskt hjälper för torr hårbotten och fett hår, till vad som är poängen med livet jag lever. Fem års studier är över, och nu tror jag det börjar sjunka in att det inte finns någon ny termin att ta tag i. Det finns inga kurser kvar som jag måste läsa. Livet sträcker ut sig framför mig i vad som känns som en hel evighet.

 

För hur mycket jag än trodde att man skulle finna någon sorts trygghet i att ha hela livet framför sig, så är det nästan tvärtom. Jag känner mig rastlös, det är som att tiden inte räcker till samtidigt som jag funderar mycket på just tid.  Vad tiden är värd. Vad det är som är viktigt för mig? Vill jag det här? Jag känner mig otålig för att jag vill att livet ska bestå av så mycket mer. Jag känner mig lat för att jag helst av allt skulle vilja lägga mer tid på mig själv och mindre tid på att jobba. Jag vill kunna pyssla, sy klart den där yllekjolen som skulle passa perfekt nu i vinter, baka saffranslussekatter, springa runt med en mantel i skogen, ta till vara på syrénen om våren och göra syrénsaft, gå en promenad en krispig vintermorgon när alla andra har kommit till jobbet.

 

Det finns så många som verkar ha den där mystiska tiden. Jag förstår inte hur det fungerar. När jag kommer hem från jobbet är jag trött och vill helst av allt sova. Jag låtsas inte om den där högen med damm i hörnet. Berget med disk i köket. Hela lägenheten ser oftast ut som ett vrak för att jag inte orkar plocka undan efter mig. Kanske är det vintermörkret som stjäl energi, men det känns som att jag står och väntar på något mer.