Här kommer en fortsättning om min arkitektutbildning. Om de tre första åren. Från den första dagen när  Götaplatsen är full av nya Chalmerister till den sista abrupta avslutningen av kandidatarbetet.

 

Första dagen var jag så nervös. Jag vandrade uppför Avenyn tillsammans med hundratals andra, lika nervösa, nykomlingar. Väl där fick jag och alla andra arkitektstudenter en röd tröja, så att man vet vilka som går på samma program. Alla stog lite för sig själva och jag försökte småprata lite med någon som såg snäll ut. Sen drog nollningen igång. Och var man rädd innan att man aldrig skulle hitta någon kompis så gör man det då. Det var uppdrag, sittningar, fester, pyssel, du måste helt enkelt prata med folk och vips så känner du igen dem, och de hejar på dig. 

 

När nollningen var över slängdes vi in i skolvardagen. Med eget arbete, egen tid att styra över. På arkitektutbildningen jobbar man i huvudsak med olika projekt där man får en designuppgift att lösa. Det var både läskigt och nyttigt. I början visste ingen nånting men man fick hjälp på vägen, sen var det mycket vi fick ta reda på själva. Som hur lång tid det tar att slänga ihop en A1-planch, en muntlig presentation på 5, 10 eller 15 minuter. Hur lång tid det tar att rita en ritning, hur svårt det är att hålla fast vid en idé, eller att kasta bort en annan. Större delen av utbildningen pågår som sagt i projektform. Jag har under mina 4 1/2 år på skolan haft en (!) tenta, och skrivit ett fåtal rapporter/uppgifter.

 

 

De tre första åren, som utgör kandidatutbildningen, är väldigt roliga, tuffa och utvecklande. Klassen är stor, ca 80 pers, så jag lärde känna en massa nya människor, en del av dem är bland mina bästa vänner idag. Vi började från grunden och med små enklare byggnader och projekt som sedan, allteftersom man lär sig mer, blir mer och mer avancerade. Vi gick från att rita ett litet vindskydd, till att i slutet av trean, rita en stor saluhall med bostäder som kandidatarbete. 

 

Kandidatarbetet i sig var ingen höjdare för min del. Jag hade krachat lite under en tidigare kurs och visste inte riktigt hur jag skulle hantera pressen från utbildningen. Jag började ifrågasätta varför jag hade börjat läsa till arkitekt, och kandidatarbetet som ju är en stor uppgift från början blev lite övermäktigt, vilket resulterade i ett av mina sämsta projekt under skolgången.

 

 

Min räddning blev ett sabbatsår. Jag tog ett år för att tänka, utvärdera, ifrågasätta om detta var rätt. Det tog lång tid att få fram ett svar på det. Nästan hela året, sommaren innan jag skulle börja på masterutbildningen var jag fortfarande inte säker. Men det visade sig att en paus, lite kontakt med arbetslivet hade satt allting i perspektiv, och mina masterår har varit så bra, på många sätt. Och hur det har varit, kommer i den sista delen av detta inlägget.