Jag undrar om fler har det så här? Att rädsla och oro tränger sig på och tar över. Det är så mycket jag oroar mig för. Saker utom min kontroll, som jag egentligen inte borde lägga min tid och energi på. Jag borde leva ut livet istället för att fasa för det som kanske händer imorgon, om ett år, om 20 år.  I en bok jag läser nu står det att man ska acceptera sina tankar och låta dem ha sin gång. Man ska synliggöra att de inte är något mer än tankar och så småningom ska man märka att de får mindre makt över en eftersom de just inte är något mer än en tanke. Ingen sanning, bara ett konstant flöde av känslor och babbel som hjärnan har för sig. (Det är förstås lite mer invecklat än såhär men det är huvuddragen.) 

 

Jag försöker så gott jag kan med detta men jag har svårt att inte dras med i mina skräckscenarion som hjärnspökena sätter igång med sent om kvällen. Tankar om hjärtskärande sorg och smärta. Rädsla. Oro. Det är svårt att inte trycka undan, det blir för mycket. Nätter som denna (nu låter det som att jag ligger sömnlös jämt, detta händer kanske nån gång varannan månad eller så) tänker jag att jag borde prata med någon. Att det inte kan vara bra att vara så lamslagen av oro. Jag vill inte att rädsla ska styra min vardag. Den påverkar mina val i livet, hur jobbigt det än är att erkänna det. Men alltid när morgonen gryr så verkar problemen inte så mörka längre. Då är de bara små fläckar som ju är för fånigt små för att gå och prata med någon om.

 

 

Detta skrev jag i natt, vissa nätter när jag inte lyckas somna slingrar jag in mig i hemska tankar. Tankefällor som en vän sa till mig häromdan. Jag kan ligga länge med hjärtat som bultar och gråten som hakar sig i halsen. Jag tvekade om jag skulle publicera det här eller inte. Jag ville verkligen publicera det, men samtidigt känns det läskigt, och lite fånigt. Det finns ju människor med så mycket värre psykiska problem. Men samtidigt är jag nog lite rädd för att det ska blir ett stort problem. Och läskigt är det för att ni ändå är några stycken som läser. Tänk om någon av er är en kollega, eller en vän som jag inte vet läser bloggen? Vad ska de tänka? Samtidigt känns det som att vi inte vågar prata tillräckligt om såna här problem. Vi pratar om att vi är stressade och trötta, otränade och ohälsosamma. Men vi pratar aldrig om att vi har det psykiskt jobbigt. Som tur var fick jag lite pepp från en av de bästa som också råkade vara vaken. Och jag känner verkligen att jag börjar få nog nu, enough is enough. Jag håller tummarna för mig själv, att jag kommer ta steget och gå till vårdcentralen för att försöka börja reda ut det här. För det är inte så jag vill leva mitt liv.